2012-08-06 Så är det nu..
Den här bloggen startar nu, men min viktresa har pågått hela mitt liv. Jag har alltid varit "den mulliga tjejen". Kräsen som få, men det jag tycker om att äta kan jag äta hur mycket som helst av. Favoriten som ung(ca 7 år) var hamburgare från grillen, 200 gr med endast ketchup och bröd. Eller 6 lövbiffar, en stor rulle färdig persiljesmör samt en hel plåt pommes.. Jag har aldrig varit förtjust i lösviktsgodis, men bullar/tårtor/kakor/glass har hetsätits genom alla år.
Jag är konstant "rädd" att mat/fika inte ska räcka, och då menar jag inte till min gäster, nej jag menar till mig själv. Jag är matgirig, och villig att trycka i mig en extra bulle bakom hörnet för att ingen ska se att jag tog mer. Jag låtsas inför andra att jag tvingar mig själv att äta sonens tårtbit, eftersom det anses fult att inte äta upp det man tog. Faktum är att jag just därför gav sonen en extra stor bit så att jag vet att jag får mer, eftersom att han inte ens orkar så mycket.
Jag har kommit till en punkt då jag känner att man kropp skriker åt mig att sluta! Sluta nu eller straffas för alltid. Min rygg och nacke värker konstant, jag har 95G i BH-storlek, det känns som att jag går på ipren/alvedon dygnet runt trots att det oftast inte ens smärtlindrar. Min fötter värker, min fingrar värker, jag kräks och har ångest.
På onsdag ska jag till Bariatric Center Stockholm, Sophiahemmet. Det första steget mot mitt nya liv.
Kommentarer
Trackback
